Sista kvällen i Emmaboda, i Lindås, på vinkelvägen. Imorgon kväll åker vi hemåt och det är med blandade känslor. Hemångesten tränger sig på men idag har vi gått i altanplaner, så det känns lite lättare. Men som ni kanske förstår kan man ju faktiskt inte bygga en ny altan varje gång man har varit borta någonstans. Däremot går det ju att varva med lite målning eller kanske en omtapetsering. Ni förstår ju.
Den här semestern har verkligen varit toppen. Alla dagar. Och att Theo går nu, han går, herregud. Det är en liten stor tyngd som har lättat från mitt hjärta. Även om jag alltid vetat att han kommer gå så vill jag gärna se det för att tro det. Och nu ser jag det, som han traskar, från bord till stolar, från mig till ingenting, från trappen till dörren, från A till Ö helt enkelt. Jag springer gärna efter honom varje sekund av dagen om det behövs. Theo behöver kunna gå, hans sinnen kräver det. Och ingen är gladare än jag. Många säger att man ska vara glad så länge dom bara kryper men jag har varit glad länge nog åt det nu. JAG ÄLSKAR ATT HAN GÅR. Punkt.
För alltid. M.