Ibland, oftast, tycker jag att rubriken är svårast att skriva i ett blogginlägg. Det är så otroligt tråkigt att bara ta nånting ur innehållet. Som att döpa en låt efter refrängen.
Men idag är det självklart. Wiggo, lämnade oss idag, hastigt och ledsamt. Det är helt ofattbart och sorgligt. Han fick göra det han tyckte vara allra roligast in i det sista i alla fall och han trivdes. Nu är han nog på ett ställe där ingen skäller om man drar i kopplet, eller om man ligger i soffan och sängen, tuggar av en blomma här och där, står med alla fyra tassar på köksbordet, jagar bilar, hästar och tåg, ingen stänger dessutom toadörren så man inte kommer in och äter upp alla sopor. Det var så han var Wiggo, som en busig liten valp, trots att han nu var 3 år. Jag kommer ihåg en gång när Tomas kom in och sa, älskling, förvänta dig det värsta och sen lite till. Då hade Wiggo badat i olja och sedan rullat sig i sängen och strukit sig mot tapeter och garderober. Och luktade förjävligt. Man vad gör det liksom. Man älskar ju sina djur, trots att dom är värre än vanligt ibland. Idag fick vi alltså också tala om för Theo att Wiggo är på samma ställe som hans pappa, i himlen. Theo älskade Wiggo, han sätter sig alltig upp i sängen på morgonen och klappar på täcket och vill att Wiggo ska hoppa upp. Och som dom två kunde mysa, Theo och Wiggo.
Sov gott lilla Wiggo, vi älskar dig.
För alltid. M.