Är hemma och med LillTheo idag, han är feberfri nu men har en jäkla hosta och snorar en del. Ska slipa i vardagsrummet idag. Hihi, rustlycka!
För alltid. M.
På plats på jobbet
Jobbar idag, till 15. Med bästa NissePisse. Han livar upp stämningen vill jag lova.
För alltid. M.
Tuffa tider, om du minns
Blä, har varit 2 riktiga skit dagar. Vet inte hur jag kan förklara mer än att jag har haft ett "återfall" i mitt medberoendebeteende. Jag orkar inte med mig själv! Näe...
För alltid. M.
Tröttsamt
"Jag läste dina tankar och vi sa med samma mun,
låt oss alltid va tillsammans och leva kvar i detta rum,
hålla kvar i denna stund"
För alltid. M.
Kvällsmys
Tågliv
Park inn by radison
Ligger på hotellrummet, Theo sjunger för fulla muggar och verkar inte speciellt trött alls. Det kommer han däremot vara imorgon. Kvart över 5 kliver vi upp och 8.30 lämnar vi Sverige. Ska bli otroligt skönt och mysigt att komma iväg. Bara få rå om varandra.
På tåget satt vi bredvid två "missbrukare". Den ena satt och pratade i telefon varje sekund av tågresan. Om både det ena och det andra ska ni veta. Han verkade prata med en tjej för varannan minut frågade han om hon var naken. Hallå, mitt i tåget bland allt folk... Den andra var inte så högljudd, men när Theo grät (en gång när han slog huvudet och en gång när han slog magen) kom han fram till oss, första gången berättade han att han hade en dotter i samma ålder och andra gången ställde han sig bara upp och tittade. Hade jag trott på spöken och liknande hade jag varit helt övertygad om att det var R som var där och visade sig. I en annan kropp. Dock samma stil och beteende. Till och med spetsiga skor hade han. Men nu tror jag ju inte på sånt så förmodligen var det bara en nergången knarkare som borde hålla sig så lång från sitt eget, och mitt, barn som möjligt. Så det så.
För alltid. M.
Varmare tider
Sitter med en kopp te och vilar lite. Theo tittar på Skrållan och jag SKA snart dammsuga lite. Har bestämt att jag inte ens tänker städa innan vi åker utomlands. (Nej, enbart dammsugning räknar inte jag som städning) Stort steg för mig som alltid måste storstäda överallt innan jag kan åka nånstans. Antar att det är en fix ide. Men jag känner mig utspridd om jag inte gör det.
I helgen hade vi lite kalas för Tomas, eftersom han fyller 30 om en vecka, men då är ju vi som sagt på Gran canaria! Härligt. Theo stukade foten igår, han hoppade från sin säng (som är 30 cm hög) ner i en hög av kuddar och täcken, men på något vis måste han ha vrickat till foten. Igår var vi på jouren och idag var vi på röntgen. Visade ingenting vilket betyder att det är en stukning. Idag har han gått några steg men han säger att han är "trött i foten". Hoppas det går över lite bättre tills vi åker imorgon. Bloggar kanske lite från hotellet imorgon kväll, åker tåg till Stockholm. Flyger på onsdag morgon. So long!
För alltid. M.
I helgen hade vi lite kalas för Tomas, eftersom han fyller 30 om en vecka, men då är ju vi som sagt på Gran canaria! Härligt. Theo stukade foten igår, han hoppade från sin säng (som är 30 cm hög) ner i en hög av kuddar och täcken, men på något vis måste han ha vrickat till foten. Igår var vi på jouren och idag var vi på röntgen. Visade ingenting vilket betyder att det är en stukning. Idag har han gått några steg men han säger att han är "trött i foten". Hoppas det går över lite bättre tills vi åker imorgon. Bloggar kanske lite från hotellet imorgon kväll, åker tåg till Stockholm. Flyger på onsdag morgon. So long!
För alltid. M.
Efter arg kommer ingenting
Jag tycker inte om mig själv såna här dagar, när jag känner ingenting. Tycker bättre om när jag i allafall är arg, eller självklart glad, till och med ledsen. Hur hanterar man att känna ingenting?
Mitt inlägg om Rs födelsedag planterade några tankar i mitt huvud, såklart...
Jag funderar på hur mycket jag egentligen visste. Tänk om mina stjärnor i almenackan faktiskt skulle vara fler och tänk om dagarna då jag hade misstankar var dagar då han faktiskt var nykter. Och nu till eran förmodliga fråga: Vad spelar det för roll? Ja, vad spelar jordens storlek för roll, varför finns det stjärnor och varför vill vi veta hur stor rymden är?
Jag blir rädd att det jag trodde jag visste inte var så och vad vet jag egentligen då? Jag vill alltså veta för min egen extistens skull. Eller något sånt.
Jag har funderat lite och tänkte att jag kanske skulle skriva lite mer om det. Om R och hans missbruk och mitt medberoende. För även om det är ett år sedan han dog nu så har jag inte delat med mig, det är ingen som egentligen vet något. Och även om jag tycker att jag nästan aldrig tänker på det så är jag rädd att det kommer tillbaka och hugger mig i ryggen någon dag, när jag tror att det har "gått över".
Det är många känslor som är svåra att förhålla sig till. Och jag vet inte om det är för att jag fortfarande är arg som jag tycker vissa saker eller om jag faktiskt tyker så. Jag har väldigt svårt att förstå när människor tex säger åt mig att jag ska förlåta honom och gå vidare. Måste jag förlåta honom för att gå vidare? Jag tycker att jag har gått vidare ganska bra ändå. För hur ska jag kunna förlåta honom? Och för vems skull ska jag göra det? Om jag förlåter honom får han lugn och ro, förtjänar han det?
Men jag är arg, och jag tycker att jag har rätt att vara det. Jag är arg för att jag aldrig kommer få veta om han förstod att han sårade oss, jag är arg för att jag aldrig mer kommer kunna skälla på honom, jag är arg för att han "klarade sig lindrigt undan", jag är arg för att han aldrig kommer kunna be sina barn om ursäkt för att han aldrig varit där, jag är arg. Ja det är jag.
Nu har Theo världens bästa pappa, och jag är inte ett dugg arg för att Theo slapp känna den besvikelse som hans andra barn har kämpat med mest hela livet. Och det är ju faktiskt så här: att om inte jag hade gått igenom det här, då hade jag inte varit där jag är idag. Och där jag är idag, vill jag vara resten av livet. Jag har en familj nu, den bästa man kan tänka sig. Och jag antar att det är som dom säger: "Inget ont som inte har något gott med sig"
För alltid. M.
Mitt inlägg om Rs födelsedag planterade några tankar i mitt huvud, såklart...
Jag funderar på hur mycket jag egentligen visste. Tänk om mina stjärnor i almenackan faktiskt skulle vara fler och tänk om dagarna då jag hade misstankar var dagar då han faktiskt var nykter. Och nu till eran förmodliga fråga: Vad spelar det för roll? Ja, vad spelar jordens storlek för roll, varför finns det stjärnor och varför vill vi veta hur stor rymden är?
Jag blir rädd att det jag trodde jag visste inte var så och vad vet jag egentligen då? Jag vill alltså veta för min egen extistens skull. Eller något sånt.
Jag har funderat lite och tänkte att jag kanske skulle skriva lite mer om det. Om R och hans missbruk och mitt medberoende. För även om det är ett år sedan han dog nu så har jag inte delat med mig, det är ingen som egentligen vet något. Och även om jag tycker att jag nästan aldrig tänker på det så är jag rädd att det kommer tillbaka och hugger mig i ryggen någon dag, när jag tror att det har "gått över".
Det är många känslor som är svåra att förhålla sig till. Och jag vet inte om det är för att jag fortfarande är arg som jag tycker vissa saker eller om jag faktiskt tyker så. Jag har väldigt svårt att förstå när människor tex säger åt mig att jag ska förlåta honom och gå vidare. Måste jag förlåta honom för att gå vidare? Jag tycker att jag har gått vidare ganska bra ändå. För hur ska jag kunna förlåta honom? Och för vems skull ska jag göra det? Om jag förlåter honom får han lugn och ro, förtjänar han det?
Men jag är arg, och jag tycker att jag har rätt att vara det. Jag är arg för att jag aldrig kommer få veta om han förstod att han sårade oss, jag är arg för att jag aldrig mer kommer kunna skälla på honom, jag är arg för att han "klarade sig lindrigt undan", jag är arg för att han aldrig kommer kunna be sina barn om ursäkt för att han aldrig varit där, jag är arg. Ja det är jag.
Nu har Theo världens bästa pappa, och jag är inte ett dugg arg för att Theo slapp känna den besvikelse som hans andra barn har kämpat med mest hela livet. Och det är ju faktiskt så här: att om inte jag hade gått igenom det här, då hade jag inte varit där jag är idag. Och där jag är idag, vill jag vara resten av livet. Jag har en familj nu, den bästa man kan tänka sig. Och jag antar att det är som dom säger: "Inget ont som inte har något gott med sig"
För alltid. M.
Tröttsamt
Sitter i soffan och väntar på att jag ska börja jobba. Nu är det verkligen nedräkning, näst sista dagen jag slutar 20 innan vi ska gå på lite ledighet. Igår fick Tomas veta att han förmodligen ska börja jobba 2 skift igen. Alltså förmiddag-eftermiddag. Istället för 3 skift, eftermiddag-förmiddag-natt. Vilket betyder att vi kommer behöva barnvakt varannanvecka istället för var tredje. Jag vet att det inte går att göra nåt åt, och att jag förmodligen kommer få plocka bort en av mina dagar varannan vecka men jag känner mig lite uppgiven. När vi fått allt att fungera helt okej, så måste det ändras.
Ja mycket gnäll nu jag vet, men jag blir bara trött ibland. Väldigt trött.
För alltid. M.
Ja mycket gnäll nu jag vet, men jag blir bara trött ibland. Väldigt trött.
För alltid. M.