Ligger och tittar på Theo, älskade lilla Theo.
Imorgon ska jag på möte igen, ibland undrar jag om jag inte skulle må bäst av att inte gå dit. På nåt vis dras ju allt upp till ytan igen när man är där men det är nog bäst i längden. (Man vill ju inte vara psykiskt störd hela livet) Det känns det precis som man är ibland, när kontrollen tar över. Vem är det bra för liksom?
Idag har mitt tålamod haft gränser. Och jag antar att det är Sickan som har fått ut för det mesta (allt) som vanligt. Jag SKA skärpa mig, i alla fall för Sickans skull. Nej nu är det dax att säga som Jack (?) i en röst i natten (nästan i alla fall): "Goodnight Sandarne, were ever you are"
För alltid. M.