Nu var det ett tag sen den här bloggen vart änvänd känner jag, inte så konsigt heller kanske med tanke på att jag har haft en pensel fastväxkt i höger handen den senaste veckan, och inte allt för roligt att skriva med pekfingervalsen, dessutom med vänsterhanden. Men ja, vi gör väl ett försök idag då. Theo sitter bredvid mig i soffan och leker med sina saker. Ja, det finns lugna barn som sitter still och leker trots att dom är över året. Nog för att Theo varken vill krypa eller gå. Men livlig kan han vara ändå. Fast största problemet just nu är väl att han vill åt datorn. Han är en rikitg datanörd om man får säga så. Vi ska våga oss ut på en promenad senare, mellan målning av källartrapp och dörr. Blir inte så mycket målning av på dagtid måste jag erkänna, känns som Theo är lite för liten för att hjälpa till, men det har vi delade meningar om han och jag. Därför är det bäst att låta bli.
Och, jag måste också erkänna att jag har lite vinterångest. Känner inte rikitg för varken kyla eller snö. Antar att det går över. Det också. De senaste dagarna har jag känt mig lite nere, eller stressad, eller utspridd, eller bara lite ur balans. Finns inte mycket att göra då, mer än att hålla ut. Sånt går ju också över. Jag vet ju att saker känns lite värre när det är kallt och mörkt ute. Kanske man ska ta upp vinterjackan?
I kväll ska det börja tapetseras iallafall, äntligen klart kanske så jag kan städa. Det är stökigt här nu vill jag lova.
Blir inte fler rader idag, jag och Theo ska försöka pallra oss ut med Sickan och Wiggo nu.
För alltid. M.