Dagisångest, jobbångest, kmångest och vattenläckaångest. Finns det nåt ljus i tunneln? Imorgon börjar KM. Och med en match i ryggen där jag släppte in 6 mål känns det inte skit bra. Nej, alla mål var inte mitt fel men man blir liksom nedtryckt i skosulorna. Men jag antar att det inte finns mer att göra än att ge 110% I guess? Jag är taggad!
På måndag börjar Theo på dagis och jag kan gråta av bara tanken. Allvarligt, kan inte jag få vara hemma med honom hela livet? Fast det är ju bra för honom, han kommer lära sig en massa och träffa en massa kompisar. Och förhoppningsvis tar hoppandet på rumpan fart. Han har redan kommit på tekniken. LillTheo är ju bäst i världen. Men vem vill ta sig fram på golvet när man kan öva att gå?
Jobbet, vad finns det att säga? Eftersom jag bara får kvällar antar jag att det inte finns så mycket mer för mig att göra än att söka ett nytt jobb. Nån kväll då och då är ju helt okej men inte när det är ALLA dagar jag ska jobba. Inget dagis har öppet till 20.00. Tråkigt, eftersom jag trivs så bra på Ica.
Och, och, och, och, och, ja, det är vattenläcka nånstans. Det rinner vatten i källaren, i tvättstugan. Och det värsta är att det kommer uppifrån. Då är väl köket och badrummet nära till hands eftersom köket är ovanför läckan och badrummet ovanför köket. Skjut mig, tack.
För alltid. M.