Jag är trött, så trött. Känner mig otillräcklig och räcker inte riktigt till nånstans. Inte på jobbet, inte på fotbollen, hemma, för hundarna. Just nu är det fotbollen som får lida. Jag orkar inte. Jag orkar inte räcka till. Det känns som vi varit sjuk sen vi kom hem från utlandet. I början på december. Nu har Theo opererat sig, och på måndag ska han ta sprutor, vilket betyder feber. Tomas verkar dessutom ha nån sorts magsjuka. Jag är trött. Trött i själen. Vi åkte till Kristinehamn, och Theo blev sjuk. Men jag antar att livet med småbarn är så här? Sjuk. Jämt. Men allt går i ett och jag hinner inte med det jag vill. Trött på hundarna, som skäller konstant, och bråkar ofta. Det är för mycket för mig. Jag vet att hundarna speglas av mitt humör, att det förmodligen är mitt fel. Men jag orkar inte. Mina sinnen räcker inte till. Och Theos arm, allt blir bra, det vet jag. Men det är slitsamt, att egentligen inte veta nånting. Slitsamt.
"Kom, ta på mig nu. Innan tiden tar slut"
För alltid. M.