Jag satt i bilen och väntade, i backspegeln såg jag dig kliva av tåget. Jag kan inte komma ihåg vad jag hade för känsla då. Men du var snygg. I välsittande jeans och en vit tröja. Hade du blivit brunare? När du gick emot mig log du, och jag log förmodligen tillbaka. Sådär som på film, när två älskande möts. Du kramade mig, en kram som hade kunnat berätta att du varit bortrest på affärer eller utomlands med goda vänner, eller till och med hälsat på släkt. Att du hade saknat mig och längtat efter mig varje minut. Men allt jag kände ösa över mig var sveket. Sveket över att du inte varit på affärsresa utan på en knarktripp. Sveket av att du inte ringde varje kväll för att säga att du älskade mig, att du saknade mig. Utan att jag ringde till röstbrevlådan i 5 dagar, eller till en röst som sa, älskling, var inte orolig, jag ringer dig om 10 minuter. 10 minuter som blev 5 dagar. Sveket av att veta, att du kanske aldrig hade ringt. Om det inte var så att du behövde hämtning vid tåget...
För alltid. M.