Jag tycker inte om mig själv såna här dagar, när jag känner ingenting. Tycker bättre om när jag i allafall är arg, eller självklart glad, till och med ledsen. Hur hanterar man att känna ingenting?
Mitt inlägg om Rs födelsedag planterade några tankar i mitt huvud, såklart...
Jag funderar på hur mycket jag egentligen visste. Tänk om mina stjärnor i almenackan faktiskt skulle vara fler och tänk om dagarna då jag hade misstankar var dagar då han faktiskt var nykter. Och nu till eran förmodliga fråga: Vad spelar det för roll? Ja, vad spelar jordens storlek för roll, varför finns det stjärnor och varför vill vi veta hur stor rymden är?
Jag blir rädd att det jag trodde jag visste inte var så och vad vet jag egentligen då? Jag vill alltså veta för min egen extistens skull. Eller något sånt.
Jag har funderat lite och tänkte att jag kanske skulle skriva lite mer om det. Om R och hans missbruk och mitt medberoende. För även om det är ett år sedan han dog nu så har jag inte delat med mig, det är ingen som egentligen vet något. Och även om jag tycker att jag nästan aldrig tänker på det så är jag rädd att det kommer tillbaka och hugger mig i ryggen någon dag, när jag tror att det har "gått över".
Det är många känslor som är svåra att förhålla sig till. Och jag vet inte om det är för att jag fortfarande är arg som jag tycker vissa saker eller om jag faktiskt tyker så. Jag har väldigt svårt att förstå när människor tex säger åt mig att jag ska förlåta honom och gå vidare. Måste jag förlåta honom för att gå vidare? Jag tycker att jag har gått vidare ganska bra ändå. För hur ska jag kunna förlåta honom? Och för vems skull ska jag göra det? Om jag förlåter honom får han lugn och ro, förtjänar han det?
Men jag är arg, och jag tycker att jag har rätt att vara det. Jag är arg för att jag aldrig kommer få veta om han förstod att han sårade oss, jag är arg för att jag aldrig mer kommer kunna skälla på honom, jag är arg för att han "klarade sig lindrigt undan", jag är arg för att han aldrig kommer kunna be sina barn om ursäkt för att han aldrig varit där, jag är arg. Ja det är jag.
Nu har Theo världens bästa pappa, och jag är inte ett dugg arg för att Theo slapp känna den besvikelse som hans andra barn har kämpat med mest hela livet. Och det är ju faktiskt så här: att om inte jag hade gått igenom det här, då hade jag inte varit där jag är idag. Och där jag är idag, vill jag vara resten av livet. Jag har en familj nu, den bästa man kan tänka sig. Och jag antar att det är som dom säger: "Inget ont som inte har något gott med sig"
För alltid. M.