Idag skulle Theos "biologiska" pappa ha fyllt år. Och igår pratade jag med Sandra, Theos syster och vi bestämde att vi skulle ses på kyrkogården ikväll. Hon tyckte det var viktigt att åka dit just idag för hon hade aldrig haft chansen att få tag i honom någon annan födelsedag. Det där gick jag och tänkte på hela dagen igår. Han måste alltså ligga i graven för att hans barn verkligen ska kunna gratta honom på hans födelsedag?
Jag tror det är lätt att man glömmer bort mycket när en person går bort. Och ofta kommer man nog ihåg dom bra sakerna. Vilket i dom flesta fall är bra. För i dom flesta fall gör en människa mer gott än ont. Och hur mycket jag än skulle vilja säga detsamma om R, så kan jag inte det. Jag får höra saker varje dag som övertygar mig om att det inte bara var mig och Theo han struntade i. Eller struntade i får man inte säga, det var annat som drog mer än oss. Och mer än hans andra barn.
Många tycker, och skriver ganska ofta att han var genomsnäll och alltid ställde upp. Och jag sitter här och undrar vilken verklighet dom lever i. Är man genomsnäll om man inte vågar säga nej? Om man ställer upp enbart för att man inte vågar säga nej? Om man är så upptagen med att göra allt för alla andra så man till och med sumpar sin familj? Gång efter gång...
Och för att inte få skit för det här inlägget ska jag lägga till att det här är MINA PERSONLIGA åsikter. Och jag är övertygad om att Rs vänner tycker annorlunda, för dom fick bara fördelarna. Dom delade inte hus, ekonomi, liv och barn med honom. Men det gjorde jag.
Men ja, grattis på födelsedagen Robert! Jag hoppas självklart att du har det bra nu. Men jag hoppas också att du verkligen förstår hur du har behandlat alla som en gång var din familj, och dina barn. Så mycket du vet det.
För alltid. M.